Programmet
Capoeira, samba de roda och orixás danser förklarade
Vad varje rytm egentligen är, var den kommer ifrån och vad du ska titta efter under kvällen.
Kontrollera tillgänglighet ↗Rytmerna i korthet
| Instrument | Dans | Håll utkik efter |
|---|---|---|
| Berimbau | Capoeira | Bågens enda sträng och kalebassresonatorn som sätter rytmen för hela spelet |
| Atabaque | Orixás-danser | Den djupare, mer ceremoniella takten mot capoeirans lekfulla energi |
| Pandeiro | Samba de roda | Cirkelformationen och sången med försång och svar |
| Sticks | Maculelê, där det förekommer | Stavarna som slår i takt med trummorna, inte dansarnas fötter |
Capoeira och berimbau
Capoeira beskrivs ofta som en kamp förklädd till dans — två spelare utbyter hjulningar, sparkar och svep inuti en cirkel (en roda) av klappande, sjungande åskådare, utan att någonsin riktigt träffa varandra. Det som sätter tempot är berimbau, en ensträngad musikalisk båge med en kalebassresonator som tillhör Bahias candomblétradition och enligt de flesta inte införlivades i capoeiran förrän i början av 1900-talet. En skicklig berimbauspelare kan snabba upp eller sakta ner hela spelet enbart med instrumentets rytm, vilket är en del av varför det behandlas som ledinstrumentet i varje capoeiracirkel, inklusive i denna föreställning.
Orixás danser
Candomblé är en afrobrasiliansk religion uppbyggd kring orixás — gudomar som var och en förknippas med en naturkraft, en färg och en distinkt dans- och trumrytm, spelad på atabaque-handtrummor. En folkloreföreställning som denna iscensätter teatraliska versioner av denna repertoar för en publik, vilket är något annat än en faktisk candombléceremoni (en terreiro-session) — kompaniet framför en tradition, inte utför en religiös rit, och det är värt att se segmentet med den distinktionen i åtanke snarare än att anta att man bevittnar en autentisk ceremoni.
Samba de roda och pandeiro
Samba de roda är en cirkeldans och sångform som tog form i Bahia på 1800-talet, nära knuten till samma afro-bahianska värld som capoeira och candombléns orixá- och caboclo-traditioner. En solist dansar inuti en ring av sångare och musiker som spelar pandeiro (ramtrumma), gitarr och handklappningar, och den anses allmänt vara en av de direkta förfäderna till samban som senare förknippades med Rios karneval. UNESCO erkände samba de roda på sin lista över immateriellt kulturarv 2005, en återspegling av hur central formen är specifikt för bahiansk identitet, till skillnad från Rios senare, större karnevalssamba.
Maculelê, där det framträder
Maculelê är en stavdans, traditionellt framförd med ett par träbatonger (ibland machetes i ceremoniella versioner) som slås samman i takt med atabaquetrummor — enligt de flesta började den som en skörde- eller skenbar kampdans från Bahias afrobrasilianska samhällen innan folklorekompanier antog den som scenrepertoar. Huruvida den förekommer en given kväll beror på det specifika kompaniets program; om den ingår i föreställningen tenderar den att vara ett av de mest fysiskt slående numren, med stavarna som knäcker samman i en rytm lika precis som trummandet under den.
Vad som är typiskt och vad som varierar
En livemusikalisk folkloreshow framförd av ett verksamt sällskap är inte ett fast manus — den exakta ordningen, vilka nummer som framförs och hur länge varje varar kan variera från kväll till kväll beroende på vilka artister som är schemalagda och lokalen. Betrakta sekvensen som beskrivs här som generellt typisk för en bahiansk folklorekväll snarare än en garanterad spellista för just ditt datum, och om ett särskilt nummer är viktigt för dig kan det vara värt att fråga GetYourGuide's support i förväg snarare än att utgå från det. Ett sällskap som uppträder flera kvällar i veckan roterar vanligtvis solister genom samma kärnrepertoar, så kvällens form (capoeira, sedan cirkeldanserna, sedan de ceremoniella numren) tenderar att hålla även när de enskilda artisterna byts ut.
Att titta med respekt
Eftersom en del av programmet bygger på Candomblés sakrala repertoar är det värt att se det segmentet med samma respekt som du skulle visa vilken religiöst förankrad scenkonst som helst — Candomblé är fortfarande en levande tro i Salvador, inte en historisk kuriositet, även när ett folkloresällskap presenterar en iscensatt version av sina danser för en betalande publik. Applåder är välkomna i slutet av ett nummer, precis som vid vilken föreställning som helst, men att behandla orixá-segmentet som ett fototillfälle i samma tonläge som capoeiraspelet kan uppfattas som okänsligt av bahiansk publik; en stund av tyst uppmärksamhet före applåderna brukar landa bättre än att ropa sig igenom det.